Namnet Svanevit och svanarna

Namnet Svanevit har väckt fantasin hos många människor genom århundradena – alltså inte bara hos alla som under åren frågade sig vart båten Princess Svanevit tog vägen.

Namnet återfinns i flera vitt skilda verk, alltifrån Völundkvädet till August Strindbergs författarskap.

•

Völundkvädet är ett av de diktverk som ingår i den poetiska Eddan, Nordens äldsta diktsamling. Den skrevs ned på Island omkring 1270, men bygger på muntliga traditioner som går tillbaka till tiden före vikingarna. Den skicklige smeden Völund och hans båda bröder Slagfinn och Egil möter en morgon tre kvinnor. De sitter vid Ulvsjöns strand och spinner lin, och deras svanhamnar - fjäderbeklädda dräkter man kan ikläda sig för att resa ut i världen - ligger bredvid dem på stranden. De är valkyrior, de kvinnliga väsen som i nordisk mytologi för dem som dött på slagfälten till gudarnas värld. De heter Allvis, Svanevit och Ölrun. De följer bröderna hem och lever med dem under sju år, men när längtan bort blir för stark flyger de iväg, till brödernas stora förtvivlan. Två av dem ger sig av för att leta efter dem medan Völund stannar kvar och i sin sorg smider de vackraste smycken. De är så sköna att han tas till fånga och sätts på en ö där han tvingas smida dyrgripar åt kungaparet. Völund hämnas genom att döda deras båda söner och av deras kroppsdelar tillverkar han olika föremål åt föräldrarna. Därefter gör han deras dotter gravid. Efter att ha skickat bud till kungaparet om sin hämnd flyr han med hjälp av vingar han själv har tillverkat i sin smedja.

•

Sagospelet Lycksalighetens ö av Per Daniel Amadeus Atterbom utkom i 1820-talets mitt. I detta härskar den tappre konung Astolf i Norden men beslutar att söka en högre livsinsikt i Södern. Han hamnar på Lycksalighetens ö där han lever lycklig med dess drottning Felicia i trehundra år. Han har fått löfte om evig ungdom i utbyte mot att han har svurit henne evig kärlek. Felicia är dock en symbol för den sinnliga fantasin och den måste man lämna för att kunna förverkliga sitt etiska jag. Astolf klarar dock inte att lämna. Han sviker sin uppgift som ledare för det folk vars välgång han har ansvar för. Han har också glömt Svanevit, den övergivna kvinna som troget väntat på hans återkomst.

•

August Strindberg skrev sin pjäs Svanevit i morgongåva till sin tredje hustru, skådespelerskan Harriet Bosse, när de gifte sig 1901. Det är ett sagospel om den unga rena kärleken som övervinner allt, med tydlig inspiration från de symboler som förekommer i medeltidens riddarsagor och äldre folkvisor. Den 15-åriga prinsessan Svanevit bor i ett sagoslott och har blivit bortlovad till den onde, betydligt äldre, kungen som regerar i grannlandet. Budbäraren är en ung prins och han väcker prinsessans kärlek. Prinsessan har en ond häxa till styvmor, men eftersom kärleken övervinner allt får prinsessan Svanevit till slut gifta sig med sin prins. Pjäsen hade urpremiär på Svenska Teatern i Helsingfors 1908. Under 1909 spelades den i Stockholm, på Strindbergs egen teater Intima Teatern, där den blev en av teaterns största framgångar. Huvudrollen spelades då av Strindbergs sista kärlek Fanny Falkner.

•

På förslag av Harriet Bosse skrev sedermera den finländske tonsättaren Jean Sibelius scenmusik till Strindbergs skådespel Svanevit. Hornet är det första instrument som hörs i stycket; det är Prinsessan Svanevit som blåser i sitt horn för att kalla på hjälp. Sibelius dirigerade själv teaterns orkester vid uruppförandet i Helsingfors 1908.  

•

Varför Erik Åkerlund bestämde sig för att döpa sin största segelbåt till Princess Svanevit är inte känt. Att han valde det mer internationellt gångbara ”Princess” i stället för ”Prinsessan” beror antagligen på att han beställde henne för att sätta Sverige på världskartan, både som kappseglingsnation och som hantverksnation. Erik Åkerlund var förläggare och väl insatt i den samtida svenska litteraturen. Även om Åhlén & Åkerlunds Förlag endast publicerade en bok av August Strindberg, ett nytryck av Svarta fanor: sedeskildringar från sekelskiftet från 1910, så hade Strindberg redan tidigare medverkat i förlagets tidskrift Julstämning. Samtidigt spelades hans pjäs Svanevit på Intima Teatern. Senare kom Erik Åkerlund också att lära känna Jean Sibelius, som blev en kär gäst hos familjen Åkerlund på deras sommarresidens Lyngsåsa Smådalarö där det hände att han trakterade husets flygel. Det lät säkert precis lika bra som man hade kunnat förvänta sig, men det är en myt att Erik Åkerlund tyckte att det lät så vackert att ingen mer skulle få spela på hans flygel och därför lät kasta den i sjön. Med tiden gick den istället i arv till familjens yngste son.

•

1907 började Erik Åkerlunds förlag att varje år ge ut sagosamlingen Bland Tomtar och Troll, som 1908 innehöll Helena Nybloms saga Svanhamnen med illustrationer av konstnären John Bauer, med tiden en av Erik Åkerlunds närmaste vänner. Men redan året innan fanns John Bauers svanmotiv med i Julbocken, en annan av Åhlén & Åkerlunds många jultidningar, där tre svanar ses flyga söderöver i illustrationen Ut i vida världen.

•

Helena Nybloms Svanhamnen är tydligt influerad av Eddans Völundkväde, men där heter prinsessan inte Svanevit utan Isis. Strax före midsommar landar tre prinsessor iklädda svanhamnar vid Tyresöfjärden för att bada. De lämnar dräkterna på land, men medan de badar hittar en gammal torpargumma en av svanhamnarna. När det är dags att flyga vidare tvingas den yngsta och vackraste prinsessan bli kvar. Hon blir väverska på Tyresö slott, lär sig tala och blir gift med den unge slottsherren Olof, som hon älskar. Hon lever ett gott liv, bortsett från den oro och tungsinthet hon känner när flyttfåglarna passerar. Efter sju år återfinner hon sin svanhamn hos den gamla gumman och då kan inget längre hålla henne kvar.

•

John Bauers svanar blev senare ett återkommande motiv som Erik Åkerlund använde för att pryda allt från manschettknappar till dukar och lakan. Dricksglas etsades med svanmotiv, alltid med krona på huvudet samt med KSSS emblem och ofta med namnet på den båt ur den Åkerlundska flottan som servisen tillhörde. Eftersom motivet också återfinns al fresco ovanför öppna spisar både i Villa Åkerlund - sedan 1942 Amerikanska residenset i Diplomatstaden i Stockholm - och i Lyngsåsa är det uppenbart att motivet betydde mycket för Erik Åkerlund.